I fredags sa jag till min terapeut att jag ville byta ut honom.
Han tog det förvånansvärt bra. Alltså hade det hänt mig så hade jag ju brutit armar och ben på både patienten och mig själv, eller kanske mer troligt lagt mig under skrivbordet och försökt kväva mig med pappersnäsdukarna.
Men det är väl kanske just därför som det i sammanhanget är just jag som är patienten och terapeuten terapeut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
en kommentar till ett gammalt inlägg. visst kan det verka som om jag försöker smita undan, i hopp om att ingen uppmärksammar mej men sanningen är att tanken på en terapeut under sitt skrivbord i färd med att ivrigt försöka kväva sej med pappersnäsdukar lättade upp hela min tråkiga fredag.
tilläggas ska även att jag började känna mej lätt rutten för att jag läser din blogg nu o då sen en bra tid utan att någonsin lämnat två små ord som tack.
trivs över hur rakt o vackert du skriver. hur dina ord är som att lyssna till tankar - det liksom hakar sej ingenstans. jag måste ibland läsa om för det flyter så bra att jag inte hinner med.
tack hursom emeli för en vacker, melankolisk o varm blogg.
ps. min kära barndomsvän sushimama guidade mej hit så tack ska även hon ha!
Iia - Tack, nu gjorde du min kväll väldigt mycket trevligare!
Skicka en kommentar